Bilhistoria två

Jag var nyfyllda 18, hade haft mitt körkort i knappt en månad. På den tiden var jag väldigt frälst i BMW så självklart hade jag jobbat vid sidan om gymnasiet samt tvingat pappa om ett lån på obestämd tid för att kunna köpa mig en bmw 325 coupe.

Det var tidig sommar och jag höll i ett tennisläger för barn i Uppsala. Jag och en av de andra ledarna skulle till Mcdonalds för att köpa hamburgare för alla barnen eftersom det var sista dagen på lägret. Så där satt jag i min svarta bil, solen sken och jag var tuffast på planeten (åtminstone trodde den dåvarande 18 åriga ”jag” det).
Jag gled genom korsning efter korsning som om jag ägde vägen. Det var ju ändå huvudled så jag behövde inte hålla så mycket uppsikt vid korsningarna tyckte jag. Det hade nog fungerat bra om det nu hade varit huvudled jag åkte på.

Då hände det, allt gick väldigt snabbt, jag såg en volvo i ögonvrån från höger och så small det till. Jag fick honom rakt in på min högra sida. På grund av min fart dundrade jag vidare snett åt vänster, skickade iväg en lyktstolpe 10 meter, rensade en refug på stenblock, frontalkrockade rakt in i en stillastående bil på motsatt sida som pga av krocken även backade in i bilen bakom.
Total kaos, jag tittar upp efter att ha smällt huvudet i airbagen. Ansiktet fullt av vitt pulver. Försöker öppna min dörr men inser ganska snabbt att jag är insmetad i en bil, tittar ut genom mitt fönster och ser en lagom arg kille mittemot mig. Klättrar ut genom fönstret och tittar på kaoset jag skapat.

Där står jag i total chock, har 3 personer som står o skriker på mig… det enda jag tänker och det jag faktiskt frågar min kompis som var med är ”Tror du det går att laga? Pappa kommer bli arg annars”. En helt legitim fråga om det inte hade varit för att halva fronten var ”försvunnen” all vätska i form av olja låg helt utspritt på marken. För er som inte kan biltermer så var bilen helt totalt 100% sönder.

Vet inte hur lång tid det tog men helt plötsligt satt jag fastpänd i en bår i en ambulans med en jobbig ambulanskötare som frågade om jag hade ont i nacken. Jag i mitt helt lugna chocktillstånd (inte) brusar upp mig o säger ”klart jag har ont, du har satt på mig en nackkrage så att jag inte kan röra på nacken, känner mig som en handikappad krympling”

Så låg jag där fastpänd på båren på sjukhuset, tittandes rakt upp i taket pga av nackkragen. Jag låg säkert där i 30 min innan jag hörde steg närma sig båren. I mitt synfält uppenbarar sig min pappas ansikte, han tittar ner på mig och bara skakar på huvudet. I bakgrunden hörs min yngre brors skratt. Jag kunde inte gör annat än att skratta med.

Ps. Inga djur eller människor ådrog sig skador under denna händelse, ett par bilar fick dock lämna in för gott.